S å inleder jag då den redogörelse, vilken i en annan form redan långt tidigare antagit naturen av förnuftsligt utställande inför egot primära förefintlighet, på vilket sätt varje process av detta slag med nödvändighet måste taga sin början. Sålunda har det inre berättandet under ödestider av åskådning och val, verkat för att om också under fattningen av sökande och finnande, kreera, sägande mig att detta är redogörelsens början, tillika sanningens natur, icke här liksom ingenstädes utanpå eller fritt från subjektets vidhängande fenomen under begreppet vilja, men bättre med begiltigandet härur och fast, fördenskull verkligheten så är i lydelse. Men det är ingen ordlek att i förstone hängiva sig åt, eller ett utslag av efterkomna krumbukter kring egen maklighet, då läsaren ombedes taga dessa ord om redogörelsens fattade sort vid sinnet. Att söka är i detta fall att även tiga, på vad sätt allt blir ett och ett blir allt, för att först senare, under inlysandet av skapade tolkningar, vidareutvecklas till rikhaltigare former. I sökandet efter visdomen, ity att denna ursprungliga skugga iklädes namn och betydelse såsom det jag åtänker som objektiv kongruens för idén om livets sanna natur, har var mans öga kommit att fokuseras på varandets förutsättningar, i åtföljd vartill det må vara tillrådligt att vidare utan inre motstånd eller yttre kontrovers, låta abstraktionen infalla under beteckningen för filosofi. Det är fåfängt att söka vad man redan är i besittning av och ehuru förutsättningarna såsom given grund för ren existens inte utan vidare låter sig behandlas hur som helst eller ställas i utsikt för varje betraktande, förhåller de sig rimligtvis så till den min existens som med en aspekt för ögonen tycks avhänga därav, att jag försåvitt vyerna bara vidgas något med hänsyn till kunnandets realitet i varandet, ser mig nödd till deras inlemmande i en ny helhet vid sidan av relationen mellan dem och den ursprungligt ponerade existensen. Alltså tvingas jag erkänna mitt predikament som det för sökande efter redan innehavda ting eller medgiva att processen bättre än den ursprungligt avsedda determinationen, tillförordnas betydelse av skapande under skapandets villkor, bara jämväl under den andelen härutinnan som disposition och omedelbar natur oavvisligt tingar i sitt fallande mot tolkningens andra ytterlighet. Mer kritisk än den rent semantiska formen för det framåtskridandet i vetande, jag upplever mig nödd att fatta allusion på, är huru innebörden av basen i själva självinkännandets redogörelse verkar på tanken om verklighetens relativitet. Begreppet sökande användes ofta överfört i sammanhang varunder om semantiskt korrekt, föreliggande särfall endast till sorten skulle behöva bli föremål för vidare klarlägganden eller särskild omtanke i vad det rör utredningarna. Varje led i närmandet till sanningen får helt enkelt förstås som sådant, likaledes omvänt, så att vi djärves antaga begreppet sanning med full hänsyftning på upplevelsen av det tvingande jämte det fakultativa.

E vident är ändock, hurusom en vetenskap av kunskapssökande åtvid förutsättningarna för resterande företeelser likväl som de egna, med en i det närmaste apodiktisk visshet, avsevärt måste inskränkas till sitt litterära uttryck, varest dess osökta grundval, avsnitt för avsnitt, ovillkorligen skall befinnas vara relaterad till gängse språkbruk. Om också språket utgör medel för tänkande och i sin utveckling, även utan hänsyn till återverkan därpå, förestår i en med tankens vanligast antagna, logiska former, väl överensstämmande progress, har dess huvudsakliga strukturer funnit skepnad utifrån kommunikationens renodlade villkor, därsom av vitala delaktigt grundande företeelser, först tänkandeelementet återfinnes. I konflikten mellan språkets och varandets förutsättningar är det givet att emedan i språket erhålles andel av varandet men härutöver ock en samtliga existensers uttrycksmässiga spegel, inskränkningen av helheten de tidigare förutsättningarna representerar visavi de senare, inte enbart kommer att framträda genom oöverensstämmelse mellan ett reducerat mönster och förelaga, utan även i kompenserande redundans till vissa kvantifierande, kommunikativt basala betraktelsescheman, förmedlande delar hos finaluttrycket. Det närmast adekvata, språkliga skicket avfattas, ledsagat av tanken, s.a.s med sin oundgängliga karaktär hållen intakt, vadan förmedlas, flertalet av de reflexioner som i efterhand synes väl ägnade att retroaktivt inlysa diskrepanserna mot förelagan, i detsamma lämnande deskriptionsproblematiken för tillståndens subjektivt ställda igenkännande inifrån känslokonstellationer till fattningen härav, blott anvisande dessa ovan resultatet av så anstaltade arrangemang, som de yttre sammanhangen manar en att begreppsligt konstuera utifrån härtill hörande funktioner. Därmed blåses inte till en filosofins kapitulation för de absoluta sanningarnas oefterhärmlighet utan vad induktionen till tolkningens och generalitetsfattandets stöd, förmår tillföra, ej heller därföre i åskådan av deras obevisbara efterhärmlighet genom fattningen av erfarenhetsförvärvandet enahanda utställt som subjektivt resultat av motsvarande, beskrivna process. Redan från början voro jag klar över skapandets andel i betraktelsen, och funno så allenast ut, i vilka intrikata vändningar nödvändigheten häri förlänas nexus från sanningen. Vetandets förutsättningar förmedlas som budskap ej rätt och slätt som interpreterade förekomster ur en korresponderande realitet, men som jämte med den kommunikativa avsikten stadigvarande i åtanke, valda tolkningar i ett genom selektionsakten avsiktligen minimerat beroende av isomorfin mellan fästpunkt och utvikning till den del förmedlandet berör, vilkas språkliga tillstånd slutligen synes sammanfalla med tanken om ett utåtriktat budskap i ämnet. Mångenstädes höjes röster, dem gör gällande att ävenledes målet för varje kommunikativ åtgärd måste vara att med informationer vinna ett verkligt insteg i fulla motsvarigheter till det självinkännande subjektet. Att sådana inte förefinnes är dock redan klargjort i och med upplevandets singulära natur, därtill visserligen föreställningar oavlåtligen fogas, men utan att någonsin slutgiltigt kunna ändra på förhållandet i sig, det att subjektet är och att förnimmelser äro dess uttryck. Nämnda selektionsakt försiggår huvudsakligen på det undermedvetna plan som vanan till följd av språkets innötning i ens medvetande, kommit att bereda.

D ärest försanthållandet härleder sig från vana, utgår i sin tur vanan från ett urspungligt manifest, färdigställt å interaktion och likhet, så att sedan tanken om världens beskaffenhet har måst reda sig mot ett helt nätverk av förvillelser för att steg för steg, ånyo vinna självinsikt. Filosoferande om ens existerandes, vetandes och tänkandes förutsättningar låter sig knappast bedrivas utan antingen tillgrepp av språkligen associationsburna begrepp som medel, eller med inskränkning på definitionen så att sådana konkret bildade manipulationer som enkel, objektiv upplevelse jämte meditation, initierar, kan anställas i referens för en åsyftat kunskapsmässig prorogation. Ifall ett begreppsmässigt klargörande egentligen är vad som så fattat eller ändock, bara ej av självinkännandet slutligen inlyst och inför tertiärbetraktandet, det filosofiska betraktandet, ådagalagt, förstås, tjänar det naturligtvis föga till att kringliggande begrepps implicerande i en språkligt anlagd deduktion, förutan, söka finna svar på frågor om det för sig och i betraktelsen omedelbart koncipierade. Ehuru den osviklighet varmed varje upplevd vinning vid närmare granskning skall befinnas knyta an till formen för känslomässig jämkning, i det att till sist åskådning och sinnesförfattning försonas under trefaldigheten tvungen tolkning till fakultativ tolkning och viljans yppande enbart i tolkning till viljans yppande i utagerad handling, även avsätter spår i en antagen målbild av särprägrlat medvetet slag, måste begreppssortens klarhet och påvisbarhet till sina olika förhållandens konstituerande beroenden, med vad detta betyder för tankens medvetna akter, erkännas försteg framför allehanda diffusa, indirekta medel för filosofiskt avancemang. Ett iakttagelsens fundamenta i språklig oavhängighet, förmått optimerad och i alla apprehensiva avseenden vid, då subjektet låter tillstädja allenast naturen i dess närhet, en ur en mångfald, den betraktandets renhet har att vitsorda, föranleder med sin omedelbara och till stora delar via det undermedvetnas först omtänkt verkande inplantande av form i upplevelsen, yttring, närmast förnuftet att anställa betraktelser utifrån den nyttosynpunkt varifrån generellt skäligheten i olika förhållningssätt brukar bedömas. I den mån filosofien ansenligt låter inflytandena härifrån vinna genomslag, torde härjämte de inmängda informationerna vilka på detta sätt tages i förvärv, ligga naturligt till för begreppsligt kommensurabla pendanter i initialt, för själva vedervågandets subjektiva alstring, när anden beslutar släppa alla hållpunkter, bisides hållna verbalformer. Tankens avhängighet av de vanemässiga, icke minst i återfört begiltigande kommunikativt, inskärpta verbala ursprungen är på de områden där sambandet är som mest påtagligt, knappast hindersammare än vad en uppläggning avfattar, som vill införa informationsmängd såsom särskild mätare på annat än frivillig fokusation och vore också filosofins uppgift att presentera sanningar av sådan kommunikativ slagkraft att dessa utöver sanningen jämväl kunde tjäna visdomens vidmakthållna supremati i ett objektivt utsprunget herravälde, hade ändock självinkännandets eller introspektionens anspråk i det verklig kännedom anteciperar kontakt med själva sökandets premiss, kvarvarat åtminstone till varje slikt ovannämnda metodiks vederläggande. Ingenting förhindrar en besökare på den i ett slag filosofiskt betraktade verklighetens landamären, från att med ankomstvägarna i ståndhållen, minnesretentiv klarhet, följdaktligen med bibehållen vördnad för alla tänkbara och otänkbara förefintligheter, bara med de tänkbara fortvarande åtänkta i egenskap av konkreta och de otänkbara som skymtande eventualiteter invid insikten om att medvetandet är alltings fog men att korrektionen förvisso ger rikhaltiga tillfällen till bot i tiden, göra skillnad på inriktning med avseende på aspekter som praktisk påräknerlighet, persuasiv slagkraft eller relevans i förhållningssätt, om blott och bart sammanhangen aktas som ömtåligt gods och stundligen eller förnämligare betingelse för betingelse, ihågkommes, sålunda fästa i sekundärt kunnande för upplyftande i vetskap vid sedemera eventuellt påkomna associationshänvisningar härtill. Anbeträffande invändningen att språket måste tagas för ett innehållet i den sollipsistisk utläggningen, förfelande medel, kan jag bara vedermäla att det bästa beviset för motsatsen eller för att motiven för kommunikation respektive för filosofisk utredning inte äro indifferenta, kan iakttagas omedelbart här och nu, i det att jag okorrumperat förfäktar subjektets singularitet, utan att fördenskull förlora medlen för sakens delgivande åt andra.

S anningen är fortfarande inte entydigt möjlig att i totalitet draga försorg om alldenstund sanningarna äro tingade i oändlig margfald och alltså förhållningssättet under extraktionen härur den företeelse som alternativet osanning undantaget, med strukturen får svara upp mot ett enskilt filosoferandes bestämning, men nämnda oändliga vidd och facettering framstår heller inte närmare naturen hos en slumpmässigt fördelad presentation än den för tänkandets erfarenhetsbaserade medel och härtill hörande strukturer. Det förefinnes inga andra sätt att närma sig existensens förutsättningar tillgängliga, än dem via sökandets succesiva annalkande å i och med det filosofiska förhållningssättet tillhandahållna koncentrationsavlösningsmekanismer, varför en urvalsprocess för anvisande av sanning också med nödvändighet måste hämta relevans ur den oförnötlighet med vilken presentationerna från dess ursprungligaste villkor, bringas i åskådlig anknytning till varann. När kommunikationsaspekten lägges till sökandet kan inte detta, då ju sökandets natur tydligen inte inmänger varje element av denna sort, gå spårlöst förbi. Vanligare än utdömande ur uppställningen för den naivt åskådande, afficierande förefintligheter, på grundval av omedelbar närhet i så måtto att varje reflexion måste vidlådas därav, är möjligen orsaken att det övervägda föreligger utkonkretiserat med hög specificitet, dymedelst även mer probabelt i omedelbar form, men essensiellare fallande utanpå just de möjligheternas alternativitet, som det språkliga uttrycket icke kan tadla. Skillnaden härutinnan, gentemot att redogöra för förment subjektslig singularitet, ligger i att senare förfaringssätt som metod anträdes från negerandets och avvändhetens ståndpunkt, för att så långt möjligt, bringa kompensation för det omstörtade föreställandet, medan ett rent deskriptivt förhållningssätt icke deiktiskt kan förhållas visavi "som om". Först i och med kommunikationen vinner det explicita status som framställt gentemot resterande faktas exkluderande under självklarhetens rubrik. Sökandet kvarstår jämte härför gällande villkor att länka till vid förståelseutvecklingen, kommunikationen avser att befrämja och presentationen av sanningar skall alltså minst hämta giltighet ur samma källa för relevans som ådagalägges under sökandet för sig, men därutöver ävenledes till beaktande av kommunikationens fullständiga villkorskedja. De humana språken har framsprungit genom dynamisk utveckling på kommunikationens bisubjektsliga samt begreppsfattningens multisubjektsliga premisser. Uppenbarligen speglar språkutvecklingen tänkandets förhållande till uttrycken såtillvida att begrepp föranleder ordens utfinnande eller tillgripande, men att för totalutvecklingen av mer komplexa och från respektive senare punkt återanknytbara strukturer, språkets huvudsakliga utfall till generalitet och logik, förvisso är av nöden. Språkets återförande tillbaka på kommunikationens bisubjektsligt varsomnaglade härrinnelse kan emellertid inte med rätta eller efter filosofisk betraktelses afficierande av föreställandet, hållas förpliktigat uteslutande med stöd från språkkomponenten i sig, därest redskapet nyttjas i upprepade tillgrepp under filosofiskt sökandes vidarebefordran eller sauverande. Det kan ingalunda städse sägas förhandenvara hos något filosofiskt tillkännagivande, ett genom dess författande under inflytandet från existensens alla delar vidträdande krafter, upprunnet ferment, så beskaffat att dess lydelse härigenom bringas till isomorf spegling av absoluta samband vid en upplevd subjektiv belägenhet och identitet. Varsomnaglingsförfarandet determinerar i ett enskilt, ehuru ej från ord till elementa helt entydigt, begrepp, företeelsen att subjektet antager en aspekt "som om", antingen med de sekundärvetanden, alltså vetskaperna om det vidmakthållna aktualföreställandets eller primärvetskapernas premisser, som i förevarande fall rör betingelserna för föreställningarna om objekten och multisubjekten, så avlägset fjärmade bisides upplevelsen, att de inte äger till tankeprocesserna röra därvid, eller helt naivt, oberoende av allt sådant självinkännande. Vidare allusioner finnes även, dem det finnes all anledning att först senare upptaga. Om än i medvetenhet om att en föreställning om andra rekonstruerar mitt eget tillstånd i en itererad idé om multisubjekt, därvid med varomnagligsförfarandemedvetenhetlig, återseende insikt, försättes lika fullt mitt förnuft i begrundan över ett filosofiskt budskaps därvid anteciperat föreliggande kompabilitet med den egna subjektsgrundade belägenhet som enligt vad realiter vanligen synes te sig, tycks kunna substituera ett efter nytillblivelseöverinkommandet så att säga utomsubjektsligt förmedlat sökandes och bedömandes väsentligaste sammanhang. Nytillblivelseöverinkommandet är ett till föreställningen om verklighet jämte paraverklighet i rumsligt åtänkt form och till det liknade utbytet dememellan, syftande begrepp som avser regellöshetens, d.v.s icke ordningens omkonstituerande i ordning genom det liknade överinkommandet från paraverklighet, eller alternativitet, över till verklighet. Regellösheten härflyter i enlighet med denna antagna aspekt från den oändliga litenheten, den oändliga storheten, den begynnelselösa historien; vidare från naturlagens visserligen upplevda konstans, men ändå grundlösa beskaffenhet, från tankens sedemera korrigerade knapphet och från medvetandets begränsade omfattning, räknat utifrån världens fullständiga som-om-förevaro; slutligen även inom viljans sort från i aspekten och i förhållningssättet manifesterad vilja till låg, oundkomlig, eller såsom trang upprunnen vilja, i det att yttring av högnivellerad vilja icke förekommer utom genom överinkommandet, omgestaltad i absolut, låg vilja.

D å senare förläggande av en för strävan åstundbar gravitationspunkt, vilken tänkes förskjuten längre åt de högre viljeformernas extrem, förhållet till de lägre, än vad oreglerad spontanitet torde åvägabringa, ställes i utsikt, måste detta faktum hållas i åminnelse, också med tillgift i föreställningen, åtvid aktionscirkulationen, som uttolkas i och med för förhållningssättet ämnad strävans direkta sorterande under viljeagensets sort. Vidgande av en filosofisk i p.g.a det kommunikativa elementets beaktade uppfordrande härtill, blir fördenskull budskapet inte i informationsöverföringen från upphov till tolk, antages beröra två varandra till större delen främmande, fattade erfarenhetskomplex, knappast föremål för mer långtgående inhibition än vad syftningarnas singularitet kontra bipolaritet, samt ej mer än förutsättandet av likheter, föranleder. Vi har sett att ett filosofiskt budskap, beroende på aspektval, under vissa omständigheter kan bestrida den mekanism därpå det självt, ytligt sätt, är rest, nämligen om den introspektivt uttolkande, därvid det entydiga egot självt, jämte dess förnuftsliga kringgärd, särskilt ägnar subjektidentitetens entydiga utgångspunkt, inlyst av varsomnaglingsförfarandemedvetenhet, sitt reservationslösa intresse. Emellertid skall budskapet i kraft av varsomnaglingsförfarandet, till sin relevans sist lika mycket som i någon absolut förmodan, sökas i vindlingarna på en om än ej nödvändigtvis möjlighetens, så ändå tänkbarhetens aspekt, och därföre till och med med varsomnaglingsförfarandemedvetenheten tillfälligt kvald, då visserligen med nyckeln redo, men likväl. Tolkningen härav är på förhand dömd att primärare än som erfarenhet, tjäna som upplevelse, ity att högre tolkning för ens inre upplevande, änskönt i fallande mot lägre former, objektivt utgör ett förnimmelsestycke av någon motsvarighet till tidigare föreställda omvandlingar enligt den fysiobiologiska anpassningens villkor. Vad som ytterst föranleder en kommunikativ yttring däri budskapet strängt hålles i anknytning till subjektidentitetens unika beskaffenhet, är inte visshet om att budskapet metafysiskt skall förstås, utan den varsomnaglade tanken på förståelse, eller tanken på ett uttryck av förståelse, allt under det att den introspektivt uttolkande, därvid åter det entydiga egot, alltjämte dess förnuftsliga kringgärd, bara därför ingalunda ser något hinder för att välja applikativa aspekter för en omedelbart utåtriktad attityds befrämjande, på vad sätt närmast tanken om förståelse såsom realitet i egenskap av personbundet attribut, göres gällande.

V ardagen förlänar begreppet valutslag en begreppslig betydelse av antingen genom diverse arbiträrt vinklade manipulationer, beredda möjligheter, eller enligt formeln för beroende sammalunda beredda möjligheter, men efter med för viljans vidkommande, avgörande omständigheter att beakta, vilka redan genom skär konsekvensberäkning och via tertiärt föreställda trang eller omedelbarhet förmått ställa utsikten till en bestämd konsekvens i åtfordrande. I det senare fallet uppleves all yttre press till trots, till och ifrån, men i beaktande av tidigare resonemang om regellöshetens nytillblivelseöverinkommande över låg vilja, rättast intänkt, viljan vara orsak till valutslaget, åtminstone såframt de yttre omständigheternas tvingande verkan endast ytligt gått i pakt med naturens instrument för betvingande varvid gränsen till diverse former av förande tvång fortfarande synes ligga oöverträdd. Vad hos olika aspektval som avsevärt intränger i den mänskliga naturens betingelser och dymedelst upprättar avgörande konnexion mellan vilja och tvångsmässiga förutsättningar för varande, är vanskligt att fastställa, dels emedan viljan i varierande grad för skilda åskådningar kan sägas blott och bart vara ett av naturens uppenbarelser, men dels också då dess ledsagande kausaliteter till stor del föreligger som interpreterade värdekonsoliditeters subsistens samt är höggradigt svåranalyserade. Härutöver tillkommer ytterligare avgörande problem om bedömningen även skall inväga objektivt åtsebar och definitionsgrundad variabilitet i åtföljd på tillämpningens jämte åskådningens vidgande, så att slutligen varje sådant i grund och botten inadekvat försök måste upplösas i en härva av anomalier. Analogt måste varje försök att objektivt förklara medvetandets natur stupa på frågan hur det kommer sig att upplevandet försiggår med kärnpunkt i ett singulärt fattat säte för nytillblivelseöverinkommande. Filosofin förmår ej mer än att på evidentast möjliga sätt, först klarlägga de beroenden som viljan eller upplevandet, delvis sett genom deras egna naturers raster, står inför i fattandet av aspekt, sedan varje åtkomligt beroende som sekundärt kan återverka härpå i det att bedömningen, ävensom åskådningen, göres med utgångspunkt i vissa premisser, alltunder sträng uppmärksamhet på exakt de vändningar och tolkningsmässiga antaganden och återtaganden, som faller under det tertiära, filosofiska betraktandets domvärjo. Detta samvetsgrannaste företag, objektivt, abstrakt tänkt också behäftat med aldrig så många hundraden tusentals inackuratesser, är likväl exakt den beskrivning av vad som är, vilken upplevandet reservationslöst skänker sin subjektivt fournerade giltighet, försåvitt verkligen icke de objektiva, abstrakta tankarna om misstag tål att nyttja då en ny omgång aspekter för subjektivt betraktande genom samma ett raster, men med andra kompensationsomdömen, skall tillredas. De sanningar som på en nivå för betraktande och åtänkande, befinnes vara relativa, skall för nästa nivå åtänkande, på vars plan för iakttagande orsakerna till grund för den ursprungliga relativiteten, synes involverade i en mer vittomfattande sanning, tydas ingå i samma ett sammanhang för vittomfattande sanning, däri nyss orsakerna upptogs, och utan påräknande av kontradiktioner. Ett budskaps bestridande av dess egna förutsättningar skall vid närmare påsyn befinnas exemplifiera en lägre nivås olika sanningar på varsitt håll, vilka genom ytterligare hänsyn på basen av högre vetskaper gott kan fogas in i ett sammanhängande komplex under en och samma sanning. Basen för tanken om de konstitutionella relationerna mellan en själv och andra tillåter visserligen en minnelig härledning tillbaka på likheten i avlägsna och allt närmre objektivt påfunna sammanhang för respektive individuell subjektbelägenhet, emellertid så bara om vissa tvivelaktiga axiom för igenkännandets naturs stadfästa förhållande till egentligt naturskild, indirekt fattning, först göres till induktiv bas, alltså den sort som delvis ställdes i fråga.

I stunden däremot, gäller upplevelsen som både förslag och bekräftelse, förhållandet till igenkännandet såsom förhållande genom motiven och relationen till en budskapets mottagare såsom verklighet under den sammantagna upplevelse aspekt, perception, igenkännande och association skänker. Då stundens diktat ställes i åskådande, sönderfaller delvis känslan för de begrepp av reda och beständighet, vars band vi eljest så gärna låter häkta våra tankar vid, som vore inte den vanliga omedelbarheten i stundens känslor därinför, en lika god garant för denna sortens säkerhet som för annan visshet. Endast den extra belastning på uppmärksamhetens disposition som hänsynen till en föreställt parallellsupplimerad akt för denna artificiella modells tillgodoseende, påtvingar tänkandet, bryter in på nämnda fattningars annars spontant tillerkända verkanspunkter i uppfattningen om sammanhangen, då ju fullständighet i ponerade akt ur realitetssynpunkt ligger slätt med en naturligt tidsgrundad åskådning, till följd av begiltigandets ursprung i upplevelsen. Jag har på udden av detta motiv att återinföra begreppet ordning, nu i förstone som erinran om apperceptionens primat, eftersom denna visserligen lämnar fältet fritt för nytillblivelseöverinkommandets invarslande av regellöshet i tillvaron, men aldrig annat än nedan det oavvisliga sammanhangets kristallklara form, således svarande upp mot upplevelseformen, primärt, sekundärt eller tertiärt, vid den anstormning de olika förslagen till sanning för an mot en primitiv, filosofisk utgångspunkt. Den regellöshetens ingrediens som ingår i viljan kan under en normal anpart tvingande ordningar inom detta ämne, eller i ett uppträdande däri inte likaledes själva upplevelsen tappar tyngd och fattbarhet i ett utmynnande mot kaos, aldrig till konsekvenserna nå företräde framför nämnda innebörder utan föres med kontinuiteten, det bestående, vanan utgör, till en egen sort för ordning efter viljans aktioner. Viljans regellöshet, fattad och isolerad utan vidare tillgrepp av föreställningen om nytillblivelseöverinkommandet, naivt och med kvarhållen uppmärksamhet på själva upprinnelsen i alternativitet, men då i den konkreta, självinkända formen, hävdar visserligen en av vanan obunden och som det förefaller t.o.m därtill kontradiktorisk sort, men vinner, då aktionen med vidhängande fattning långsamt progredierar mot just den itererade upprinnelsen, till följd av ideligt självupphävande nyckfullhet samt objektfrånvändhet inget verkligt insteg i tankarnas eller tingens världutan vana och självrelaterad följdriktighet i de olika syftningarna, ens om förenklat viljans normala korrektabilitet frånräknas. Frågan om regellöshetens rötter, därvid naturens sammanfallande i mönstret för dess heuristiska sammanhang, åvägabringar med olika perspektiv eller aspekter för ögonen, olika utfall, i vad det närmast rör kontinuiteten låg till hög vilja, varest som längst ännu icke fullständigt lösligt och motsägelsefullt, sorten helt visst återfinnes redan emedan upplevelsen alltjämt måste räknas som primär och allt annat begiltigande och upplevelsen förmäler om viljans paraexistensiella emanation på ett flertal olika sätt, så att hög vilja å ena sidan tager sikte på förhållningssätt och därigenom anläggningspunkten för hela viljesortens reglerande, jämte insikten om planmässighet och jämte länken till självinkännandet via mitt tertiära betraktande, vilka tillkommer som "appreterande" motiv, men å andra sidan låg vilja föreligger närmast inflytandet från objektvärldens fattade orubblighet, till kausalitet och regelenlighet, och till sist måste utgöra verkmästare även för planmässigt färdigställande, allt å båda sidorna frånskjutande regellöshet, den som likväl föreligger. Men hänsyftning på uppdelningen av viljeagensets natur i en övre och en nedre succesion; därav den senare tänkes föreligga enligt bestämningen för reflexpräglad sort, tillkommer likväl den övre kontinuiteten i en redan minst tvåfaldigt associerad föreställning, sålunda endera redogörande för planmässighetens fasthållande i en eller flera logiska odelbarheter med agensen förnämligast knutna till varann via intenderat objektiva band, eller så invid de typer abstrakt stävan vilka bättre fotar sig på fattade principer och omedelbart förhållningssätt.

M en diffrentieringen av viljan göres likaledes lätt avhängig av det sekundärt betraktade tillstånd som jag befinner mig i. Ett självvalt förhållningssätt såsom vana och attityd löser sig från regelmässighetens fullständiga enarådande genom den obegränsade upplösning från de absolut tvingande ordningarna ned i dess skapade beståndsdelar, som bildar motsvarighet till förståendets begränsnings regellöshet i förhållande till dimensionsenligt bundna objekt. Föreställningen om helhetsordningen gör ingen principiell skillnad på verifierbara och icke verifierbara tillstånd. Ur en radikalt subjektiv synvinkel föreligger föreställningarna på planet för aktiv vidmakthållelse, sålunda icke viljan förutan, men i vetskapsform rätt och slätt till den del jaget tillhandahålles då viljemedvetenheten preciserat och samlat verkar på mitt "inre" förnimmande, innan all prövning mot begreppen sanning eller probabilitet, oberoende av varje annan inblandning än den primära, därvid visserligen mer eller mindre livaktiga sammaledes med större eller mindre innebörd, men enbart svarande för det subjektet upplever i respektive betydelseskillnad och omedelbart uppfattar. Då sedemera uppfattningen om korrektionsprobabilitet tillföres en författad föreställning, låter sig också detta tillförande sekundärt åskådas under formen för oförmedlat, sollipsistiskt förnimmande. Korrektionsprobabilitet måste dock relateras till en stående föreställning om betydelse, vilken ligger förknippad med uppfattningen om mina väsendeåtföljande naturdispositioner i förlängningen på en första implikation att antingen röra vad jag upplever vara beständighet i en redogörelse för oförmedlat förnimmande, motiven för de försanthållanden jag tillstädjer bemäktiga upplevelsen av omedelbar, kausalrelativistisk förväntning, eller föreställningsgrund ovan antagen aspekt.

   Kåre Andersson